Det arbete som utförs via plattformar, kallade numeriska, har fört med sig ett nytt sammanhang av faktiska situationer i arbetsrelationen som skiljer sig från den traditionella anställningsformen där arbetet är fysiskt kopplat till plats, personer och tydlig information om arbetsavtalet, med tydligare definierade skyldigheter och åtaganden.
Bekymringen för den juridiska ramen för denna nya form av arbetsrelation, för att skydda arbetstagarens rättigheter, knöt an till den binära modellen som kännetecknade utvecklingen av arbetsrätten. Europeiska unionen, driven av den pågående konflikten i EU-länderna, antog och publicerade direktiv (EU) 2024/2831 från Europaparlamentet och rådet, som trädde i kraft den 2 december 2024 och vars transpositionsfrist för medlemsstaterna löper ut den 2 december 2026. Direktivet gäller digitala arbetsplattformar som organiserar arbete på digitala plattformar utfört inom Europeiska unionen, oavsett var de är etablerade eller vilken annan lagstiftning som är tillämplig.
Enligt citatet av gemenskapslagstiftningendirektivet syftar till att förbättra arbetsvillkoren och skyddet av personuppgifter på arbetsplatsen på digitala plattformar genom att: a) Om införandet av åtgärder för att underlätta fastställandet av den korrekta yrkesstatusen för personer som arbetar på plattformar; b) Från främjandet av transparens, rättvisa, mänsklig övervakning, säkerhet och ansvarsskyldighet i den algoritmiska hanteringen av arbete på digitala plattformar; och c) Förbättring av transparensen beträffande arbete på digitala plattformar, inklusive i gränsöverskridande situationer.
Direktivet fastställer också minimiregler för alla personer som arbetar på digitala plattformar och som har ett anställningsavtal eller anställningsförhållande, eller som, baserat på en bedömning av fakta, kan fastställas ha ett anställningsavtal eller anställningsförhållande, såsom de definieras enligt lagstiftning, kollektivavtal eller gällande praxis i medlemsstaterna, med hänsyn till EU-domstolens rättspraxis.
I direktivet finns artikel 5, som uttrycker att den juridiska tillämpningen på det kontraktsförhållande mellan personen och den digitala plattformen ska baseras på antagandet om anställningsförhållande, förutsatt att bevis för utövandet av styrningsmakt och kontroll från plattformens sida föreligger, i enlighet med de villkor som fastställs i den nationella rätten. Det är därför plattformen som ska ogiltigförklara den lagliga presumtionen, om den har intresse.
Det som observerades, fortsätter vi med samma tidigare regler där inramningen av de faktiska omständigheterna som utgör grunden för rättsläget beror på relevanta och odiskutabla element för att tjänsteleverantören ska anses vara anställd. Med andra ord visar den teknologiska utvecklingen och förändringarna i arbetsrelationerna att elementen för anställningsavtalet inte kan definieras av lagstiftaren, utan alltid kommer att bero på den juridiska bedömningen av faktum.
Som man kan se, har ämnet om antagandet av underordning alltid följt och kommer att följa diskussionerna kring erkännandet av anställningsförhållandet. Lagen har inte makt att utarma och lugna diskussionen, eftersom det verkar som att fastställandet av fakta fortfarande är avgörande för att övertyga domarna som idag, när det gäller arbete via digital plattform, måste möta autonomin i vilja och god tro i kontraktsrelationer, som den brasilianska högsta domstolen har hävdat.
