Albert Camus sa ofta att "varje generation föreställer sig att den är ämnad att återskapa världen. Min generation vet dock att den inte kommer att göra det. Men dess uppgift är kanske större: att förhindra att världen går sönder." Denna reflektion klingar starkt när vi talar om Generation Z. Född mellan mitten av 1990-talet och början av 2010-talet växte denna generation upp i en kontext av hyperanslutning, klimatkris och djupa kulturella förändringar. Men kommer hon att kunna vända institutionernas nedgång och främja betydande strukturella förändringar?
Studier visar att Generation Z redan utgör cirka 30 % av världens befolkning och att de fram till 2025 kommer att utgöra ungefär 27 % av den globala arbetskraften. I Brasil, enligt data från IBGE, är ungdomar mellan 10 och 24 år redan över 47 miljoner människor, en grupp som kommer att forma framtidens ekonomi och samhälle.
Ofta märkt som avskild eller narcissistisk är Generation Z, tvärtom vad man tror, djupt engagerad i sociala frågor. Enligt en undersökning från Deloitte säger 77 % av unga i denna generation att deras största mål är att arbeta på företag som är i linje med deras värderingar, med fokus på frågor som hållbarhet, mångfald och mental hälsa. Samtidigt säger 49 % att de är villiga att lämna sina jobb om de känner att deras mentala hälsa inte tas på allvar av arbetsgivaren.
Denna beteende återspeglar ett växande misstro mot de traditionella institutionerna. Edelman Trust Barometer 2023 visar att endast 37 % av Generation Z:s unga litar fullt på regeringar och stora företag. Men dock är den samma generationen villig att agera genom medveten konsumtion och digital aktivism, och omvandla sina övertygelser till handling.
En av de mest utmärkande dragen hos Generation Z är deras relation till teknologi. De vuxit upp i en digital värld, med obegränsad tillgång till information, men lider också av påverkan av denna miljö på mental hälsa. Världshälsoorganisationen (WHO) rapporterar att ångest och depression bland unga har ökat med 25 % sedan 2019, ett fenomen som många experter tillskriver pressen från sociala medier och prestationskulturen.
Den sydkoreanske filosofen Byung-Chul Han beskriver i "I Biet" denna verklighet som ett tillstånd av ständig vakt, där individer blir sina egna framträdanden. Denna överexponering leder till en ständig jakt på bekräftelse, vilket kan resultera i en existentiell tomhet. Viktor Frankl, i "På jakt efter mening", skulle säga att detta tomrum är en kallelse till förvandling, och det är just denna oro som kan bli en drivkraft för förändring.
Å ena sidan visar Generation Z emotionell sårbarhet, å andra sidan bär de också på en potential för motståndskraft och kreativitet. I en fragmenterad värld söker dessa unga alternativa sätt att uttrycka sig och delta. Tillväxten av rörelser som minimalism, delningsekonomi och digitalt nomadliv är tydliga exempel på hur denna generation söker nya modeller för liv, arbete och konsumtion.
Det är därför möjligt att säga att den återkommande frågan "kommer den här generationen att åstadkomma något?" är mer kopplad till förväntningar på produktivitet och efterlevnad än till själva Generation Z. Michel Foucault, i "Orden och sakerna", hävdar att sådana diskurser upprätthåller kontrollformer, medan Generation Z just utmanar dessa normer. Kanske ger hon inte till något på det traditionella sättet, men det kan vara hennes största styrka: att ifrågasätta och dekonstruera föråldrade mönster.
Den verkliga frågan är inte om Generation Z är redo för världen, utan om världen är redo att förstå och absorbera deras nya dynamik. Den här generationen vill inte bara anpassa sig; de vill omdefiniera spelreglerna. Distansarbete, strävan efter balans mellan privatliv och arbetsliv samt fokus på mental hälsa är inte lyxproblem, utan verkliga krav som tvingar fram strukturella förändringar.
Om Generation Z bryter med de gamla mönstren och visar oss nya vägar, kommer deras största bidrag att vara att bevisa att den verkliga förändringen börjar där konformismen tar slut.
(*) César Silva är verkställande direktör för Stiftelsen för Teknologiskt Stöd (FAT) och lärare vid São Paulo:s Teknologiska Högskola – FATEC-SP i över 30 år. Han var vice verkställande direktör för Centro Paula Souza. Han är utbildad i företagsekonomi med specialisering inom projektledning, organisatoriska processer och informationssystem
